Sogni Italiani

Med en liten buss från hamnen åkte vi på de slingriga och smala vägarna upp till byn Capri där vi fick byta till en annan liten buss vidare till Anacapri. Vi hoppade av vid Piazza Vittoria för att först besöka Axel Munthes Villa San Michele. En kort promenad under paraplyet, först uppför några trappor och sedan till vänster längs en smal gränd kantad med lyxbutiker, ledde oss till entrén.

1897 flyttade den svenske läkaren Axel Munthe in i Villa San Michele. Han förverkligade sin dröm om ett eget hem på ön Capri och levde och verkade på ön i många år. I Boken om San Michele berättar Munthe om faschinationen och längtan till Capri. Han skriver själv att berättelsen inte är självbiografisk även om många händelser stämmer med dokumenterad fakta om hans liv.

 

Axel Munthe donerade sitt livsverk Villa San Michele till Svenska institutet i Rom för att ”exempelvis genom att gratis eller mot lämplig avgift där upplåta bostad åt svenska studenter, konstnärer, forskare, journalister eller andra gäster, som kunna antagas dela mina känslor för Italien och den klassiska kulturen samt den humanistiska forskningen överhuvud.” (Axel Munthes testamente, vidimerad avskrift på Villa San Micheles arkiv)

När Stiftelsen San Michele antar sina stadgar den 16 juni 1950 förtydligas syftet till ”att främja och fördjupa Sveriges kulturella förbindelser med Italien och befordra desamma i ömsesidig riktning.” (kopia ur Villa San Micheles arkiv)

Se hemsidan: http://www.villasanmichele.eu/sv/valkommen

 

I Boken om San Michele berättar Munthe om det strapatsfyllda och mödosamma projektet att frakta denna fantastiska sfinx med båt till Capri. Sfinxen fick en sagolik utsiktsplats och blev för mig den vackraste minnesbilden härifrån.

 

 

Pizzan kommer ursprungligen från Neapel. Här ligger den äldsta och mest genuina pizzerian. Du kanske känner till den från boken och filmen Eat pray love. Julia Roberts och Tuva Novotny åker till Neapel för att äta la pizza migliore del mondo. Det beskrivs både i boken och filmen utförligt hur helt fantastiskt pizza smakar just här.Det är väl därför det är kö långt ut på gatan, t o m i regnväder, för att smaka världens bästa pizza och för att Julia var här. Man får en nummerlapp och får vara beredd att vänta både utanför och sedan vid bordet.

Stället ligger cirka en kvarts promenad från stationen. Gå längs Corso Umberto och sväng in till höger, norrut, på Via Colletta Pietro som övergår i Via Cesare Sersale. Där är det.

Här serveras endast två sorter; Margeritha och Marinara i normal-, medium-, maxistorlek. Du kan få med dubbel mozzarellafyllning, vilket rekommenderas. Bara att välja. Eller gör som Julia Roberts, ät två. 

Kolla da Micheles hemsida: http://www.damichele.net/

Vi tog tåget från Rom till Neapel. Det tog drygt en timma. Vi hade förbokat ett hotell hemifrån, Toledo, till bra pris. Under resan läste vi i firstclass-guiden om Neapel och såg på kartan hur vi skulle hitta till hotellet. I guiden avrådde man turister från att vistas i Quartieri Spagnoli Spanska kvarteren på grund av rånrisk. Hotellet ligger i utkanten av kvarteren nära den större affärsgatan Via Toledo. Med tanke på att en i resesällskapet var gravid var det särskilt känsligt, tyckte jag som hade bokat. Vi ringde hotellet och berättade om vår oro och de lugnade oss naturligtvis. Ändå hade vi en känsla av osäkerhet tills vi checkat in. Men hotellet var lugnt, snyggt och fräscht. Frukostmatsalen hade en fin terrass som skulle varit härlig att sitta på i gassande sol. När vi var där i början av mars var det för kallt. Om vi ska bo över Neapel igen så är Toledo helt klart ett bra hotell. Men längre in i de Spanska kvarteren såg det ruffigt och fattigt ut.

Kolla deras hemsida: http://www.hoteltoledo.com/

        

Utkik från hotellfönstret in i Spanska kvarteren

Efter en äventyrlig bilfärd på serpentinvägen Via Passo över Amalfihalvön i regn, åska och mörker såg vi några hus och bestämde oss för att försöka få någon övernattning. Det kändes alltför riskabelt att fortsätta köra på de helt okända smala vägarna uppe bland regnmolnen. Vi hade nått Ravello, en liten stad en bit upp från Amalfis sydliga kust. Alldeles intill där vi stannat bilen låg en restaurang med också några rum för övernattning. Fantastisk tur!

Vi installerade oss på rummet och åt sedan en god middag i restaurangen. Efter frukost nästa dag packade vi ihop och såg oss omkring i staden innan vi åkte vidare. En sevärdhet prickade vi in; katedralen från början av 1800-talet, med vackra mosaiker. Vi missade Villa Rufolo med ingång vid torget, strax intill kyrkan, och Villa Cimbrone från 1100-talet, båda med vackra vyer över kusten.

 

 Vi frös i regnet och skyndade vidare i bilen mot Amalfi, Positano med målet Sorrento. Vi vill återvända till Amalfikusten sommartid med sol och värme!!!

 

Mitt i klacken, i regionen Apulien, ligger Lecce, en stad med massor av barockkyrkor. Staden har c:a 95000 invånare. Hit kom vi åkande en afton i april 2012, på vår resa Italien runt. Vi hade åkt längs med östkusten vid Adriatiska havet. Det regnade ihållande och landskapet i Apulien var inte förförande. Slättland. Vi hade stannat på några platser i Syditalien och mött en avaktsamhet i människornas ögon. Städerna såg eländiga ut från bilen; den stora hamnstaden Ancona med mängder av kranar, kraftverk och smog, den lilla staden Grottaglie på en höjd såg ut som en sliten provisorisk kåkstad. När vi kom till Lecce kom solen och staden var ren och vacker i sin gyllengula sandsten. Människorna tog ingen notis om oss och vi kunde tryggt vandra omkring överallt.

     Vi hittade snart en Bed&Breakfast, Il Castello, med vackra valv där vi bodde som enda gäster ett par nätter.

Den mest barocka kyrkan jag någonsin sett; Basilica di S. Croce i Lecce.

Första kvällen sprang vi rakt på ett mycket bra matställe Fratelli la Bufala i centro storico. Det blev den största matupplevelsen under den resan. Trångt med massor av människor, jättegod mat lagad med buffelmozzarella.

Kolla hemsidan: http://www.fratellilabufala.eu/

Pier Luigi Bersani

Under en etnologikurs hemma i Lund hade jag läst Gunnar Alsmarks avhandling Herdar på Korsika så vi blev mycket glada och inspirerade när vi fick möjligheten att följa en fåraherdes arbete under en dag. Tidigt på morgonen hämtade herden, en man från grannbyn Villa San Giovanni In Tuscia, oss i sin bil vid piazzan där bussarna angör Blera. Han tog oss ut till landet, campagnan, mellan de böljande kullarna till platsen där fåren sov i en inhägnad för natten. Efter morgonmjölkningen började vandringen till betesmarker och längs ett vattendrag där fåren kunde släcka törsten. Mitt på dagen stannade vi i skuggan under ett stort olivträd för att äta och vila. Herden sov en stund och vi njöt av lugnet och tystnaden. Jag minns känslan av att befinna sig i det självklara livet med vallandet och omsorgen om fåren. Genom årtusende har herdarnas arbete utförts på samma sätt. Inget utom vår klädsel vittnade om att det var 1970-tal.

Efter arbetsdagen, då fåren återförts till sin inhägnad för natten, bjöds vi med herden hem på middag. Åter var vi tillbaka i det moderna livet, där samtalet vid måltiden kretsade runt byns ungdomars möjlighet till universitetsutbildning, vilken var närmst i Viterbo och Rom.